Claude Royet-Journoud (f. 1941) publicerade mellan 1972 och 1997 fyra böcker – en tetralogi – som tveklöst utgör ett av de viktigaste poetiska arbetena i de senaste decenniernas franska poesi: Le renversement (1972), La notion d’obstacle (1978), Les objets contiennent l’infini (1983) och Les natures indivisibles (1997). Teori om prepositioner, vars titel är ett svar på den danske språkforskaren Viggo Brøndals Præpositionernas theori från 1940 (som också är en av utgångspunkterna för Inger Christensens Det ), är Royet-Journouds första bok efter den nämnda tetralogin och är ännu inte utgiven i Frankrike. Hos Royet-Journoud har poesin alltid varit ett slags risktagande forskning: "poesin är ett ovetskapens yrke", heter det i det poetikinsert som följer med boken som en möjlig läsanvisning, "Poesin i sin helhet är preposition". Teori om prepositioner arbetar med en minimal vokabulär, men denna fåordsdiktning är samtidigt extremt lyhörd för förändringar i sin omgivning, för de närmast subliminala upprepningar och avvikelser som trots allt formar ett slags berättelse. För även om denna poesi, som ständigt kräver en uppmärksam läsare, kan förefalla teoretisk, är den inte desto mindre mycket kroppslig. Det handlar, som Royet-Journoud vidare skriver, om "Att få varje kroppsdel som är en del av skrivakten att framträda (att göra den synlig, läslig): arm, handled, hand, finger, mun… Att skriva in den i berättelsen, göra den till en person i intrigen. Som om allting befann sig där: i handen som skiljs från kroppen genom skriften. Och kylan. " Det är styrkan hos Royet-Journouds poesi att våga insistera på denna "kyla" – en "kyla" genom vilken poesin kan återvända med en desto större känslomässig intensitet.