Johann Wolfgang von Goethes (1749–1832) skådespel Faust tillhör den klassiska dramatiken. Första delen utkom 1808, den andra tjugofem år senare. Men redan på 1770-talet hade Goethe börjat arbeta med skådespelet. Uppslaget fick han från en på den tiden populär folkbok.
Dramat handlar om vetenskapsmannen Faust som ingår en pakt med Mefistofeles, djävulens redskap. Mefistofeles skall låta honom uppleva allt det goda och underbara i livet mot att han efter Fausts död får hans själ.
Goethe gör sitt skådespel till en smältdegel där idéer blandas: religiositet, upplysningsfilosofi, romantik och nyklassicism. Här finns högstämd poesi liksom burleska och grovkorninga scener och satiriska avsnitt.
Översättning Britt G Hallqvist
Ursäkta den extremt långa kommentaren, men jag har ingen blogg där jag kan lägga upp den...
Goethes Faust börjar med en prolog i himlen då Gud och Mefistofeles slår vad om Fausts själ. Gud och Mefistofeles diskuterar människorna och deras jordiska liv. Mefistofeles hävdar att människorna lider på jorden och att en stor del av lidandet beror på att de står över djuren. De gör varandra illa och sliter ut sig i hopp om att få komma till paradiset. Gud kontrar med att det finns så mycket kärlek på jorden som Mefistofeles inte ser.
Det intressanta med dessa argument är att man börjar undra vem som egentligen står på vems sida. Mefistofeles borde inte bry sig om människorna som han annars brukar göra allt för att plåga. Kanske ville Goethe låta Mefistofeles representera det missmod som finns hos många människor snarare än den ondska som han vanligtvis brukar påstås ha. Mefistofeles har ofta förutfattade meningar om saker och han är en typisk ”jag-visste-väl-det-person”. Men jag tycker också att han har fått bli en filosof i sorgespelet.
I mitten av första boken träffar Faust Gretchen, en ung kvinna, för att inte säga flicka, med en stark religiös tro. Faust faller pladask för henne trots deras åldersskillnad och Mefistofeles ser till att han får sin vilja fram.
Här kan man börja se spår av ondska hos Mefistofeles. Han bär en del av skulden för tragedin, inte hela, men en del, och ändå väljer han att lämna Gretchen åt sitt öde.
Jag anser att Goethe med sin Faust beskriver den barmhärtighet som finns i kristendomen, till skillnad mot andra böcker med religiösa motiv. I Dantes Divina Comedia, t.ex., råder hårdare lagar och där skulle karaktären Faust säkerligen ha hamnat i helvetet. I Goethes version begår han många dumma handlingar, även om de aldrig utförs med illasinnade mål, och slutar i paradiset.
När jag läste Faust tyckte jag inte att huvudpersonen förtjänade en sådan förlåtelse. Jag tyckte att det var en oförtjänt belöning när allt han hade lyckats åstadkomma var sorg och olyckor.
Det hade varit bättre om han, som i historien om Parzival, hade fått en chans att ställa saker till rätta, men eftersom många av karaktärerna dog under historiens gång vore det naturligtvis omöjligt.
I slutet av berättelsen kommer han ändå tillslut till Paradiset. Och det var där jag fann hoppet om eftervärlden igen, när jag läste om hur alla ömkansvärda karaktärer hade fått upprättelse. Där fanns Gretchen och hennes nyfödda barn, men även personer från andra berättelser, bl.a. Maria Magdalena ur Bibeln. Alla hade de någonting gemensamt, de hade syndat och gått igenom svåra saker, men till sist blivit frälsta och förlåtna. Det är just den där förlåtelsen jag vill poängtera, att det kanske är det som är nyckelfrågan vad gäller ondskan och godheten. Ondskan skulle ha funnits i Paradiset också om portarna hade stängts för dessa själar, men just eftersom man valde att förlåta visade det på en ödmjukhet som bara kan finnas hos den sanna godheten.
(2009-01-18 22:25:36)
För att undvika att Bok.nu missbrukas genom spam ber vi dig att fyll i koden som visas i bilden nedan. Om du inte ser vad det står, prova att generera en ny bild!
Tryck här för att generera en ny bild!